E du?

Min lillflicka har en lustig vana. Då och då tittar hon förtroendefullt på sin mamma eller pappa och frågar: E du? Med detta tror jag hon menar ungefär detsamma som när Emil i Lönneberga säger till Alfred: "Du och jag Alfred". Det vill säga: Är du här för mig? Hör vi ihop? När jag får denna fråga så är det som om livet stannar upp en smula. Mitt i allt som behöver göras får jag en liten påminnelse om vad som är viktigt.

Jag besvarar i allmänhet hennes fråga med en varm (om än något road) blick och några mjuka ord. "ja, min fina gullflicka, jag är. VI är. Låter det såsigt? Då kan jag meddela: det ÄR såsigt att vara förälder. Vi är det minst en gång om dagen. Inte en kväll förlöper utan att vi en liten stund såsar över våra gullklimpar.

Månaden som har gått har inneburit noll böcker, men massor av stök. Dagar av febril aktivitet med storbak, storstädning, julfester och liknande har varvats med att barnen varit sjuka. Och nu är de hålögda och feberheta igen. Vi är inne på nionde sjukdagen, och livet går mest ut på att bekräfta barnens storögda: "E du?". Då och då får jag panik. Jag måste ju sätta igång med allt arbete som väntar på kontoret. Så här blir böcker varken gjorda eller sålda. Men samtidigt vet jag ju att det bara är att gilla läget. Och efter Trettonhelgen så har förhoppningsvis febern lagt sig. Och då ska det bli fart på förläggandet. Jag är, därför tänker jag. I alla fall då och då.